mysplutten

Mamma kände att hon inte kunde andas riktigt och smärtan var som knivar, och för illa för att varalldeles a normalt. Varje andetag som var lite djupare kändes massa över bröstkorgen och även om hon böjde sig framåt och skulle ta på sig sockar, så gjorde det ont. Då det var söndag, så fanns inte möjligheten att ringa till mammas vårdcentral och Annika där, så hon kikade i sina papper från henne, och såg att på helgen kunde man ringa till Östra Sjukhuset direkt, så hjälper de via telefon, om man förklarar vad man har för funderingar och ev krämpor. När de svarade i telefonen där på Förlossningskliniken så tyckte de att mamsen skulle åka upp till dem så de fick ta några småprover så att allt var ok. Det är ju trots allt i vecka 29, som mamma är i nu. Hon har alltså burit runt med mig i magen i 29 hela veckor...oj...det låter länge. Hoppas jag inte är alltför tung :)

Mamma ringde pappa och han var inne på jobbet o jobbade lite extra. Han kom över nästan direkt och så åkte vi alla upp tillsammans till Östra. När vi kom dit så blev vi väl omhändertagna och fick nästan direkt komma in och ligga på ett litet rum. Där fanns en undersöknings-brits (som det heter...även om jag tyckte att det såg ut som mammas massagebänk hemma), och jämte den stod en maskin som såg lite konstig ut. CTN eller CNS-scan... eller nåt sånt kallades den och systern som var i rummet tog några sladdar och grejer från den och fäste runt mammas mage, med ett skärp runt. Systern kletade även på lite sån där genomskinlig gegga, som de gjort förut när de vill se bebisen på tv-skärmen. Geggan hjälper till att kunna se saker INNE i kroppen, sa systern. Wow...sånt vill jag leka med sen :) för det verkar ju jättecoolt...hihi

HÄR LIGGER STACKARS MAMMA & HAR EN SÅDAN DÄR OND VÄRK I BRÖSTET NÄR PAPPA TAR DETTA KORT



HÄR ÄR MAMSEN LITE MER GLAD, OCH HON HÅLLER I EN SLADD MED KNAPP, SOM SKÖTERSKAN BETT HENNE TRYCKA PÅ NÄR MAMMA KÄNNER EN SPARK ELLER RÖRELSE FRÅN MIG. JAG KICKADE TILL HENNE 2-3 GGR BARA, FÖR DET TOG JU SÅ LÅNG TID ATT BARA LIGGA DÄR, SÅ JAG SOMNADE...hihi...



Mamma fick ligga med geggan, skärpet, sladdarna och grejerna runt magen i nästan en hel dag kändes det som. Pappa sa att det nog bara var i 1 timme, men det kändes jättelänge! Det fanns inte något speciellt att göra på rummet för mig utan jag låg där inne och höll tummar och armar och ben ihopknäppta och bad att allt skulle gå fint för mamsen. Ibland kände jag att hon hade ont vid inandning. Det kom i perioder och då var jag och pappa oroliga. Det såg inte så skönt ut.

Under tiden som vi var ensamma i rummet, så tog pappa några bilder med kameran. Han filmade även en liten videosnutt med kameran, för det kan man oxå. Grym kamera :) Och när han filmade och gick närmare den där maskinen, som skrev massa streck upp och ner på ett papper som kom ut ur maskinen, och blev längre och längre hela tiden...DÅ...när han var precis ovanför maskinen med kameran...DÅ...började den pipa - som ett larm liksom!!! Vi blev supernervösa men förstod snabbt att det nog var kameran som "störde" maskinen. Pappa stängde av kameran direkt och sprang åter till sin stol jämte britsen..och satte sig ner. Vi trodde att någon direkt skulle rusa in och vara oroliga...men när ingen kom så bad mamma pappa att hämta någon som kunde kolla varför det pep så. En sköterska kom in tittade på maskinen men kunde inte förstå varför den pep, för allt såg normalt ut. Hmmm...mamma och pappa sneglade på varandra och smålog...och jag log innifrån magen oxå...thihi....vad busig du e papsen :)

SÅ HÄR SÅG PAPPRET UT SOM KOM UT FRÅN MASKINEN. MASSA STRECK HIT OCH DIT. FRÄCKT :)



Den övre raden var tydligen streck för min hjärtrytm som gick upp och ner i antal hjärtslag, och den nedersta raden var för mina "ryck/ticks/sparkar"...hehehe...

Sen...efter ett tag, kom en ny sköterska in och hon tog tempen på mamma, ifall hon hade feber. Men det hade hon inte. Sen blev mamma lämnad ensam igen, i ungefär en och en halv timme...
Läääänge väntade vi...och till slut kom en ny och tredje sköterska in och tittade till oss. Hon berättade att det troligen var pga att jag varit lite förkyld i veckan, som jag hade lite ont i bröskorgen, och att det var vanligt för gravida att kunna få lite smärtor på detta sätt då. MEN...det kunde även vara så att JAG hade sparkat mamma mot revbenen så att det kunde ha gått av en liten bit där, och då gör det oxå ont i bröstet, sa systern. Oj då...hoppas inte mamsen är arg på mig i såfall. Inte min mening att göra så. Systern trodde i alla fall att det skulle gå över inom några dagar, och bad mamma köpa med sig några värktabletter hem, utifall att det skulle göra för ont igen.
Så...efter att varit där i nästan 4 tim, så åkte vi bussen hem, jag o mamma. Hon hade sänt hem pappa redan tidigare, för han kunde ju inte göra nåt där för oss ändå. Han skulle ev tillbaka till jobbet lite, och mamma var envis då hon sa att det var ok att vi stannade kvar själva. De sista 2 timmarna så låg vi ju bara o väntade på att sköterskan skulle komma tillbaka och prata med oss lite. 

PAPPA TOG ÄVEN 2 KORT PÅ EN INFORMATIONSPLANSCH OM AMNING...

...FAST DE BLEV SÅ SUDDIGA...SÅ DE SÄTTER VI INTE IN HÄR...HEHEHE..

Jo, just det ja! Under tiden som pappa var kvar så hann vi med att höra att 2 barn föddes. Detta var jättehäftigt! Vi var ju inne på förlossningsavdelningen och i några av rummen jämte så föddes dessa barnen. Det var därför det tog lite extra lång tid för sköterskorna att komma till vårat rum. De som ska ha en bebis får ju gå före så klart. Om några månader är det vår tur att ligga där...och min tur att få komma ut i den härliga luften. Då får jag träffa mamma och pappa "öga för öga"...och det ska bli sååååå häftigt och mysigt :) Läääängtar MASSOR!!!

Nu hoppas vi att mamsen blir bättre inom närmaste dagarna.
Kramisar från lilla mig...nu med kletiga geggan borttorkad :) Jippie!!!

Mysplutten v.29