mysplutten

Ja, du läste rätt. Nyligen så var jag på lite bushumör och ville klättra upp på en tung trästol bakifrån. Stolen ville inte detta utan den liksom gjorde så mitt grepp slant på trästolen. Jag tappade balansen och ramlade bakåt och SEN...så ville stolen nog ge igen, för den ramlade oxå - rakt PÅ MIG....AJ AJ AJ!!! Jag fick trähandtaget precis under ögat och det blev direkt en finare nyans av "mörkt" där. Som en solbränna tror jag...kanske...eller...kanske inte. Jag grät massa i alla fall och min mamma tröstade mig så mycket hon kunde. Hon bar mig jättelänge tills jag lugnade ner mig. Mamma hade stått precis jämte och torkat av bordet så hon han inte reagera. Allt gick jättefort.
Så nu har jag fått min första rejäla smäll! Tråkigt men nu busar jag nog inte med trästolar mer. De verkar inte vara snälla. 

Dagen efter så tog mamma med mig till mitt första tandläkarbesök. Spännande. Det var mest en informationsträff och det var 2 andra barn med sina mammor där. En av barnen hade en storebror. Han var nog ungefär 4 år. Och när läkaren berättade om att godis kanske inte är det allra bästa att ge till småbarn som mig, så blev han helt till sig. Pojken hoppade upp och ner när han hörde just ordet GODIS. Han slurpade och sörplade och slickade sig om munnen och gjorde massa konstiga läten, som tex. Mmmmm.....Åhhhh...Mmmmm....sluuuurrrpppp.... Han riktigt visade med hela kroppsspråket att han ÄLSKADE godis. Läkaren var inte så värst imponerad såg det ut som.
Sen visade läkaren lite bilder på tex tänder, tandborstar, munnar, leenden och en kostcirkel. Det var inte en cirkel direkt men hon pratade om den där kostcirkeln hela tiden. Mamma får visa mig en sån cirkel när vi kommer hem. En av de andra barnen som satt jämte mig hade redan 4 tänder i överkäken och 4 i nerekäken. Jag har ju bara 2 små risgryn i nedre munnen än. Vi var lika gamla. Vad bra egentligen att jag inte har mer, för då slipper ju jag borsta så många tänder. Det räcker ju med de två jag har. hihihi....min lilla lyckost ;)

Dagen efter detta så var det dax att gå till vanliga BVC för oss. När jag kom dit till Camilla så undrade hon vad som hänt mitt öga. Det var ju lite lila nu. Mamma berättade och då sa Camilla att det bara var en tidsfråga när det skulle hända nåt sånt. Vad för fråga undrade jag...men tidsfråga var bara ett uttryck hörde jag dem mumla om. Ja ja, jag förstår nog när jag blir äldre kanske. Camilla tyckte i alla fall att jag var söt. När mamma tagit av mig kläderna för att jag skulle vägas, så var väl det ok. Jag fick sitta upp på vågen denna gången. Det är en sådan där liten våg, som mammas mamma hade när hon bakade förr i tiden. Detta sa mamma till Camilla en gång...(och detta snappade min aktiva hjärna upp då...bra va!) I alla fall, så vägde jag 9.150gram och jag var 71,5 cm lång. Jag hade växt som jag skulle enligt min växtkurva. Däremot hade jag inte gått upp riktigt så mkt enligt den där andra kurvan, öööhhhh...vad hette den nu....öhhhhh....viktkurvan va de jag menade. Men eftersom jag var längre än innan så gjorde det ej så mycket. Allt såg bra ut. När Camilla ville mäta omkretsen runt mitt huvud med ett måttband, så protesterade jag högljutt. Jag ville inte se ut som en indian just den dagen. Så hon fick ej ta det måttet denna gången jag var där. Nästa gång kanske jag är mer snäll...om jag vill. Thihi...

Varför mitt blå-lila-gula märke under ögat kallades för blåklocka vet jag inte. Det var en gammal gubbe som gick förbi mig och mamma när hon gick ute med mej i vagnen. Han spanade in mig och när han var nära mig så sa han; "Åh, det var en fin liten blåklocka han fått! "Jag förstod inte vad eller vem han menade, för han tittade mitt på mig ju. Mamma svarade honom i alla fall att; "Ja, en sötare blåklocka får man nog leta efter". Min tanke var att de pratade om någon annan och att gubben kanske skelade mot en annan barnvagn, för jag är ju en tjej, inte en kille som han ju sa. Och jag har ingen klocka på mig. Hmmm...

Dagen efter detta...(hihi...verkar bli tjatigt va....hihi)...så hade jag hållit mamma vaken i nästan 2 dygn. Jag grät när jag skulle läggas på kvällen och grät på nätterna. Detta var för att jag hade ont i örat. Men det var först när mamma tog med mig till en ny läkare på en vårdcentral som läkaren där sa detta. Jag fick medicin, Kåvepenin, som skulle tas i 5 dagar. 1ml concentrerad saft. Den var sådär god. Fick den 3 ggr om dagen.

Nu, två veckor efter olyckan med trästolen så är märket helt borta nästan. Ingen säger nåt nu i alla fall. Innan var det många som undrade. Hihi. Mamma skojade till det med sin vän Åsa och sa till henne att; "Tja, nu knackar väl Sociala på dörren närsomhelst och undrar vad jag gör med mitt barn". Om de skulle knacka o fråga så kan ju jag berätta att vi leker och busar mest, och äter god mat och badar. Man skall ju vara ärlig, eller hur!

Nä, nu e jag trött i fingrarna av allt skrivande på datorn. Måste lägga dem o vila under täcket nu. Så då kan jag ju sova samtidigt oxå ju. Vad bra. Det var en bra idé av lilla mig. Hej då.

Färgfria-mönster-under-ögat-är-borta-kramar till alla mina bloggvänner.
Mysplutten